Till Fischerström - Wikisource

←  Ensligheten
Till Fischerström
av Hedvig Charlotta Nordenflycht
Gustaf Philip Creutz
Lefnadsbeskrifning
  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 52–54 av Ernst Meyer från 1889.


[ 52 ]

Till Fischerström[1].

I.

Med en hyacint.

Du rara ört, som ej din like
I färg, i glans, i täckhet har!
Bland all din slägt i Floras rike
Din fägring mest mitt öga drar:
På dina blad naturen spelar,
I konst, i prakt hon yttrar sig;
Den fina balsamlukt du delar
Förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter:
En lindrig luft du andas får,
En häftig il dig aldrig möter,
För hetta, köld du säker står.
Ett lifligt väder på dig fläktar,
Som tränger genom blad och knopp;
Och när af värma du försmäktar,
En kylig flod dig friskar opp.

[ 53 ]


Men bäst som du min hydda pryder
Och dig i all din täckhet ter,
En grym förvandlings lag du lyder:
Du, vissnad, liknar dig ej mer,
Du hastigt all min möda glömmer
Och ledsnar vid min ömma vård;
Bland ringa stoft din fägring gömmer —
Du är ju otacksam och hård!

Dock — skall jag på en blomma klandra,
Dess veka väsen klaga an?
Dess öde är att sig förändra;
Hon måste vara som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfallna;
Jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjerta kallna:
Det måste vara som det är.




II.

Den 25 Juni 1762.

Hvad har jag sett? Hvad gruflig plåga,
Hvad nya ämnen för mitt qval,
Hvad olja på min olyckslåga,
Hvad öde för mitt hjertas val!
De ögon, som af ömhet brunnit,
Som ha mitt lif, min död i sig,
Ha nyss af sorg och saknad runnit —
För hvem? Ack, för en ann’ än mig!

Jag tecken ser af ömhets tårar
På Damons kinder röjas än —
Ett afsked så hans hjerta sårar,
Så kan han känna för en vän!
Och jag, jag skall till evig smärta
En sådan skatt på jorden si,
Det bästa och det ömsta hjerta —
Och sjelf dock icke lycklig bli!

[ 54 ]


Mig skulle hopen svartsjuk kalla
Och ge mitt qval förhatligt namn —
Jag kan dock utan köld och galla
En skönhet se uti hans famn.
Men se det dyra hjertat delas,
Se’n jag engång dess ömhet vann,
En grad för mig i känsla felas,
Är hvad jag icke bära kan.

Låt dock ej, Damon, dygd och ära
Dig hålla qvar i något bann!
Jag svär, vid dig och hjertats lära,
Att jag det aldrig tager an.
Förr må min sorg mitt lif förstöra
Än gå i tvungen vänskap in!
Du kan min sällhet icke göra,
Om jag ej högst kan göra din.




III.

Den lågan, som mig tär och bränner,
Till kärlekselden icke hör,
Dock oro i ett hjerta gör,
Som starkt och ömt och häftigt känner.
Det är en vänskap som mig rör,
Som ej är gjord för tidens vänner.





  1. Dessa äro författarinnans sista qväden. De skrefvos 1762.