Till F… - Wikisource

Till F...
av Hedvig Charlotta Nordenflycht


Vad har jag sett? Vad gruvlig plåga!
   Vad nya ämnen för mitt kval!
Vad olja på min olyckslåga
   vad öde för mitt hjärtas val!
De ögon som av ömhet brunnit,
   som ha mitt liv, min död i sig,
ha nyss av sorg och saknad runnit —
   för vem? Ack, för en ann än mig!

Jeg tecken ser av ömhets tårar
   på Damons kinder röjas än:
ett avsked så hans hjärta sårar,
   så kan jag känna för en vän!
Och jag, jag skall till evig smärta
   en sådan skatt på jorden si,
det bästa och det ömsta hjärta,
   och själv dock icke lycklig bli.

Mig skulle hopen svartsjuk kalla
   och ge mitt kval förhatligt namn.
Jag kan dock utan köld och galla
   en skönhet se uti hans famn.
Men se det dyra hjärtat delas,
   sen jag en gång dess ömhet vann
en grad för mig i känsla felas,
   är vad jag icke bära kan.

Lät därför, Damon, dygd och ära
   ej hålla dig i något bann!
Jag svär vid dig och hjärtats lära,
   at jag det aldrig tager an.
Förr må min sorg mitt liv förstöra,
   än gå i tvungen vänskap in.
Du kan min sällhet icke göra
   om jag ej högst kan göra din.