Den broderade plånboken - Wikisource

←  Herr Laurits Björnram och lilla Karin
På Divans-Bordet,
Romantiska skildringar af
Almqvist, Blanche, Kjellman Göranson och Vendela Hebbe
.

Den broderade plånboken
Marie Anne  →


[ 37 ]

AUG. BLANCHE.


[ 39 ]

DEN BRODERADE PLÅNBOKEN.




BERÄTTELSE.

En ung man, som, efter väl fulländade studier vid Akademien, eller, rättare sagdt, efter väl tagen examen — ty väl fulländade studier innefattas, Gud nås, ej alltid i en väl tagen examen — beträder den praktiska stråten af lifvet, möter många stötestenar, dem han i illusionernas ålder och tid knappast ens drömt om. Kastande sig i reskärran, för att långt bakom sig lemna den tråkiga Universitetsstaden med dess kulna, ceremoniösa lärare och skrålande kamratskaror, ser han i andanom endast stekta sparfvar i luften, flygande honom midt i munnen; lönande ärorika beställningar i staten, uteslutande på honom väntande; flickor med gudinnors glans i blicken och hundratusen riksdaler i ridikylen, färdiga att sluta honom till sina svällande barmar, och Gud vete icke all den herrlighet som en ynglings fantasi icke är försedd med.

Sålunda utrustad, rullar han in genom t. ex. hufvudstadens tullport, förser sig med rum, möbler och städerska, inskrifver sig i ett dussin Embetsverk, så vida han valt den civila vägen, knyter vänskapsband med skräddaren och skomakaren, får sitt namn med stora bokstäfver inskrifvet i deras album, hufvudboken, och visar sig derefter ute i verlden.

[ 40 ]Hufvudstadens lyx och förströelser af alla slag kunna ej obemärkta halka förbi den unge mannens öga. Att gå förbi de lysande konditorierna med dess målade glasfönster och strålande kronor, utan att träda inom deras trollkretsar, der man lutad öfver ett marmorbord, belastadt med civilisationens alla möjliga ströskrifter, får, den heta sommardagen, läppja på den svalkande glacen, och, den snöyrande vinterqväilen, värma sig ur den rykande jamaikan, är ju rent af omöjligt! ... Att gå förbi teaterhusen, när folk och vagnar vid spektakeltimman slamra deromkriug, utan att förena sig med dessa till nöje och njutning sträfvande skaror, är ännu mer omöjligt; med ett ord, det fordras mer än filosofiska eller pietistiska grundsatser, för att kunna bekämpa dessa och dylika retelser, och vår tids svaga sida är hvarken filosofien eller pietismen.

Det finnes i vårt språk ett trestafvigt ord, som drager till sig allas dyrkan, ty värr, med vida större kraft än sjelfva Treenigheten. Det är penningen; dess allmagt behöfver hvarken här eller annorstädes beskrifvas. Att göra sig densamma bevågen, se der den unge mannens första nya äflan och på samma gång den första brutna fjädern i illusionernas vingar.

Vigilansens tidskifte börjar och detta har äfven sina heroer, som manhaftigt slå sig igenom vedermödorna; men många finnas deremot, hvilka, klent utrustade med den djerfhet eller oförskämdhet, som denna bana påkallar, duka under vid de första stegen.

När man inte har några anhöriga eller vänner, med välvillig kassa, och inga inkomstkällor, tillräckliga för befrämjandet af en manande lefnadslust, står man snart framför procentarens skarpa öga. Finner man nåd inför detta öga, det vill säga: ser man ut för att ha så mycken ambition, att man ej, åtminstone inom ett års förlopp, vill sitta på gäldstugan, blifver man snart hans offer.

En gång uppdragen på slaktarbänken, släppes man ej neder förrän ullen är afklippt och bloden uttappad och man slutligen finner sig störtad midt i eländets afgrund.

På god väg att komma derhän var den stackars Axel Linder, en ung förhoppningsfull e. o. Notarie med fördelaktigt utseende, godt hufvud, redbart hjerta, men med en munn som icke ännu lärt sig den stora konsten, att rätta munn efter matsäcken.

[ 41 ]Dyster till sinnes gick han tidigt en morgon af nästliden sommar ut från sin bostad i staden. Sedan han i trappan noga lyssnat efter om några bekanta steg nedanföre kunde förnimmas och hans ögon spejande farit öfver gatan utanför porten, för att göra sig förvissad, det inga herrar med stora pappersluntor i fickorna väntade honom, tog han ut stegen och styrde kosan till Carl XIII:s torg.

Det var en skön sommarmorgon och mycket med brunnsgäster fanns på det vackra torget.

Vår Notarie slog sig ner i det lilla konditoriet derstädes bredvid en kopp kaffe, läppjade derpå, tände en cigarr, ögnade på gårdagens aftonblad och lät sin blick förstulet då och då sväfva ut öfver de eleganta varelser, som sökte lif och hälsa ur Professor Mosanders apparater.

Alla menniskor föreföllo honom så lyckliga och han tänkte med bäfvan på sitt eget öde. Hvem visste så noga, om ej samma sol, som smyckade torgets alléer och förskönade färgerna i damernas klädningar, innan aftonen skulle finna honom bakom gallerna i huset N:o 74 vid Hornsgatan. ...

Hans oro ökades. Han steg upp, liqviderade och med cigarrstumpen i munnen begaf sig in i vestra alléen, der han snart tog plats på ett säte och stirrade tankfull framför sig. Bekymret öfver de olycksaliga finanserna jagade svettdroppar fram på hans bleka panna och han framtog derföre sin näsduk, för att aftorka dem.

Näsduken var en Ostindisk duk af yppersta slag, stor och rikt försedd med de bjertaste färger. Han svängde den några hvarf öfver sitt ansigte och lät den sedan falla ner på knäskålarna, under det han gömde sina ögon i sin venstra hand, för att kunna grubbla desto mera ostörd, såsom han inbillade sig.

Han hade ej länge innehaft denna ställning, då han kände någon rycka i näsduken. Förskräckt hof han upp sina ögon och såg framför sig en liten flicka, vacker som en klar vårmorgon och grann som en liten prinsessa. Det sköna barnet lekte med hans näsduk och syntes fördjupad i åskådandet af dess prunkande färger.

Det föreföll Linder som hade en engel direkte nedstigit från skyn, för att skingra hans mörka tankar. Han upplyfte barnet på sitt knä och tryckte en kyss på dess leende läppar. [ 42 ]Den lilla flickan tog alls inte illa upp denna artighet och ämnade kanske besvara den; men fick i detsamma sigte på en smal stålkedja, som slingrade sig om Linders hals och förlorade sig i hans västficka. Hon fattade tag i den och drog rätt allvarsamt deruti.

— Netta lilla, — hördes nära invid en ljuf fruntimmersstämma, — Netta lilla, inte får du besvära så der!

Notarien varseblef nu midt emot sig ett ungt fruntimmer af högst intagande utseende. I ett ögonblick hade han ställt barnet på marken, uppstigit från sätet och lyftat på hatten.

— Jag ber om förlåtelse, min fru! — sade han, — men den lilla engeln har visst inte besvärat mig ... tvertom vet jag mej inte på länge ha njutit en så angenäm minut som denna ... Säkert är ni detta barns afundsvärda moder? ...

— Ja, min herre, — svarade hon, i det hennes blick med ett uttryck, hvaraf endast en moders öga är mäktigt, öfverfor den lilla älsklingen, — mitt enda barn, på en gång min enda tröst och mitt enda glada minne.

— Ert enda glada minne! — repeterade Linder; — detta yttrande tillkännager på en gång bedröfvelse och glädje ... bedröfvelse öfver ett förflutet och glädje öfver ett närvarande ... Ack! hvem ville ej gerna ha något bedröfligt att minnas, blott man hade något närvarande att glädja sig åt! ... Med mej är det raka motsatsen, min fru! — tillade han med en suck, som tanken på slottskansliet ovillkorligen framkallade.

— För att vara af en så ung man som ni, — yttrade frun, — så låter det der mycket sorgligt, hvad det närvarande beträffar ... men ...

— Men, — inföll Linder, — det torde inte vara så sorgligt, som det låter, menar ni, min fru? ... jag vet, att den sorgliga tonen oftast här i verlden icke är någonting annat än ett medel att göra sig intressant ... en presentertalrik, hvarpå man vill frambära saker af helt annan art och beskaffenhet ... dock, det är en löjlighet af mig att vilja replikera er ... ni har rättighet att mena hvad ni vill ... något annat än godt torde ni likväl icke kunna mena.

— Mamma lilla! får jag den der vackra halsduken! — afbröt den lilla flickan, i det hon för andra gången nappade tag i den Ostindiska näsduken.

[ 43 ]— Det kan du inte få, min lilla flicka, — sade modern, som sökte lösgöra sin dotters hand från det begärliga bytet.

— Låt henne få roa sej med den, min nådiga fru! — sade Linder, lemnande näsduken till Netta, som under glädjerop svepte den omkring sig och hoppade yrande af belåtenhet kring dem båda.

De båda följde den lilla yrhättan. Samtalet emellan dem blef allt lifligare, öfvergick småningom från det ena till det andra och kom slutligen ifrån likgiltiga ämnen till mera förtroliga, hvarunder Linder fick veta, att den sköna damen, som gick vid hans sida, var sedan tvenne år enka efter en brukspatron, och att hon nu, för sin helsas vårdande, rest till Stockholm, der hon ämnade, såsom brunnsgäst, tvenne månader uppehålla sig.

Linder sade sitt namn och sin rang i samhället, talade med rörelse om sin barndom och sina föräldrar, som tidigt rycktes ifrån honom, och som skryt icke ingick i hans hufvudkarakter, uraktlät han ej att beklaga sig öfver den bana han valt och den totala brist på framtida utsigter, som plågade hans själ.

Hon tycktes med deltagande lyssna till hans ord och äfven han deltog i allt hvad henne angick ... Dock, hvem känner ej deltagande för en ung vacker enka med halsband af guld och briljanterade ringar på bländande fingrar.

Lilla Netta fladdrade fram och tillbaka, som en kupidon mellan dem båda, ryckte än sin hulda moder i klädningen och än Linder i bonjuren, hafvande så innerligt roligt åt sin nya prydnad. Slutligen ville hon prompt opp i Linders famn, troligtvis för att förnya den korta bekantskapen med stålkedjan, och han var icke heller sen att taga den näpna sötungen på sina armar.

Ett fruntimmer och vid hennes sida en herre med ett barn på armen, bildar en grupp af huslig äkta sällhet. Troligtvis var det tanken derpå, som kom ifrågavarande promenerande att småle mot hvarandra.

— Nå, sent omsider ha vi det nöjet att träffa herr Notarien! — hördes en basstämma bakom dennes rygg.

Träffad som af ett ormstyng, vände sig Linder om. Hans ansigte blef vaxgult och det var nära, att han i förskräckelsen [ 44 ]siäppt till marken den lilla flickan, som lekte i hans famn. Framför honom stodo tvenne karlar i långa surtuter och med trotsiga hånleende ansigten.

Linder, förstelnad, kunde inte få fram ett enda ord.

— Tror herrn, att vi längre tänka löpa som narrar — fortfor basstämman, — ifrån staden till malmarna och sedan från malmarna till staden tillbaka? ... Derföre var så gentil och genast infria det här gamla dokumentet, som nu är nästan utnött, eller gör oss genast sällskap till ... ja ja, herrn vet nog ... förlåt emellertid att vi så här på morgonqvisten kanske falla något olägligt ... men vår tid är dyrbar.

Linder, hvars ansigtsfärg nu öfvergick i det klaraste purpurrödt, ville befria sig från sin sköna börda, för att gå sitt öde till mötes; men lilla Netta, som tycktes hafva fattat ett serdeles tycke för den stackars Notarien, började gråta och skrika af alla krafter.

— Se så, Netta lilla! — tröstade den tröstlöse Notarien, — var snäll nu ... jag kommer snart tillbaka ... gråt inte så der, mitt lilla barn! ... förlåt mej, min fru, för det obehagliga uppträde, ni blifvit vittne till, ovanligt för er, men hvardagligt för unga, obetänksamma män som jag ... anse alltsammans endast som en liten episod ur hvardagslifvet och tänk inte mer derpå ... jag tackar er af hela mitt hjerta för den oförgätliga stund jag tillbragt i ert sällskap ... adjö, Netta lilla! ... när jag återkommer, ska du få namnam af mej, men gråta får Netta inte, för då är Netta inte snäll längre och då tycker mamma inte om Netta mer och ...

— Hvad fan är det för historier! — afbröt den hiskliga basstämman; — ha vi väl tid att höra på sån’t der? ... klockan går på nie ... låt oss lunka på nu medan det är någorlunda svalt ... vi ha allsingen lust att steka opp oss på Hornsgatan middagstiden ... vill herr Notarien åka, så ha vi ingenting deremot ... var så god nu, herr Notarie!

Och dermed ställde sig en herre på hvardera sidan om vår hjelte, som med en djup suck bugade sig för frun och beredde sig att åtfölja de obevekliga figurer, som omgåfvo honom.

Den sköna frun, som stått alldeles förbryllad framför det oväntade skådespel, som så der utfördes midt framför hennes [ 45 ]ögon, och hvaruti hon på sätt och vis blifvit en medspelande, närmade sig Notarien och hans bevakning.

— Min herre! — sade hon till Notarien; — är ni skyldig dessa herrar pengar?

— Ja, min fru!

— Och hvart ämna de föra er?

— Till gäldstun, det är ju naturligt det, — svarade basstämman.

— Hur stor är summan?

— Tvåhundra riksdaler utom ränta och expenser, — svarade samma röst; — det är för en borgen som herr Notarien skrifvit på.

— Dröjen några ögonblick medan jag talar några ord med herrn der, — yttrade frun, i det hon vinkade Notarien till sig.

Slottskanslibetjenterna gjorde ingen invändning och Notarien trädde något närmare sin dam med nedslagna ögon.

— Det går inte an, herr Notarie! — sade hon med den mildaste ton i verlden, — att ni åtföljer de der menniskorna och sålunda förstör er hela framtid! ... Ni har skrifvit borgen för en annan, och ni är då på det hela taget oskyldig till den förbindelse, hvarför ni nu är blottställd.

— Visserligen, min fru! — svarade Linder; — men jag vill inte göra mej oskyldigare än jag verkligen är ... andra ha skrifvit på för mig vid andra tillfällen och fått betala för mej ... detsamma vore min skyldighet att nu göra, och som jag det inte kan, får jag också nu underkasta mej de obehagliga följderna ... Det enda som nu oroar mej är att jag på ett sådant sätt skulle störa ert lugn, ty ett godt menniskoälskande hjerta, som ert, ömmar alltid för en olycklig, äfven om denne vore aldrig så främmande.

— Om denna skuld nu vore betald, vore ni hjelpt med det? — frågade frun.

— Denna fråga sätter mig i ny förlägenhet, — sade Notarien, — och jag börjar misstänka, att jag snart kommer i strid med ert ädelmod; men jag måste öppet bekänna, att jag tillhör det olyckliga slaget af menniskor och att jag, äfven om jag skulle undgå den olycka, som nu hotar mig, snart skulle bli kräfd för andra utelöpande skuldsedlar ... Ni finner således, [ 46 ]min fru, att jag hvarken kan eller bör begagna mig af det ädelmod, som ni synes vara på väg att bevisa mig.

— Men om ni nu emottoge ifrågavarande summa såsom lån af mig, så . ..

— Så är det alltför troligt, att jag icke så snart blir i tillfälle att återgälda den ... kanske aldrig ...

— Jag har blott varit bekant med er en halftimma, — genmälte damen, — och kan således ej känna er rätt; men ni har en dygd, som jag lärt känna, och det är ärligheten ... tro mej, den är mycket värd i dessa tider ... men det är ej tid att resonnera längre ... de nalkas, de blodsugarne! ... Se här ... tag min plånbok och uppgör med dem, under det jag går in och dricker mitt fjerde glas.

Och dervid tog hon en grannt broderad plånbok ur barmen och räckte den åt den förvånade Notarien.

— Jag skulle mottaga denna plånbok! — stammade han: — jag skulle med edra pengar betala mina obetänksamheter! ... nej, min fru! ... jag vore då en usling! ... nej! ... jag har nog af den olyckan att vara en slarf, en galning, som aldrig skulle hafva kommit i sådana omständigheter, om jag haft den minsta gnista af omtanka.

— I himlens namn, min herre, dröj inte längre! ... se på lilla Netta ... se hur hon ber er ... ni gaf henne den der vackra duken ... tag nu mot för hennes skull den här återtjensten ... det är inte gåfvans större eller mindre betydenhet som bestämmer dess värde, utan gifvarens hjerta ... dock, hvad säger jag! ... det blir ju ingen gåfva .. det är blott ett lån, och, för att uppmuntra er, lofvar jag att bli den strängaste borgenär i verlden.

Och dermed stoppade hon sin plånbok mellan bonjuren och västen på Notarien, tog Netta vid handen och skyndade med raska steg till Brunnshuset.

Notarien beredde sig att följa henne; men hejdades af de tvenne griphumrarne, hvilka förklarade, att Hornsgatan vette åt alldeles motsatt väderstreck.

Förgäfves bad han dem, att på ett ögonblick få tala med fruntimret, som nyss aflägsnat sig. Den ena af dem svor på, att han omöjligt kunde sticka sin fot inom ett hus, der menniskor kolkade i sig vatten.

[ 47 ]Notarien svor på, att han icke skulle gå ett enda steg, förrän han fått tala vid ifrågavarande dam.

Slottskanslibetjenterna svuro med en röst på att om han ej godvilligt följde dem, skulle de bruka våld.

Hvad var att göra? ... Kasta plånboken ifrån sej på marken, gick ej an; taga den med sig till gäldstugan, kunde väl gå för sig; men huru få den derifrån, när han inte en gång kände egarinnans namn? Öppna plånboken och begagna de deruti förvarade penningar, för att rädda sig ur ulfvarnes klor, stred emot hans karakter ... Nyss förut förtviflad, för det han var utan pengar, var Linder nu ännu mer förtviflad för det han hade pengar.

— Hammar! bror Hammar! — ropade han, i det hans blick ljusnade; — kom hit, får jag tala vid dig några ord!

En herre ungefär af samma ålder som han nalkades honom.

— Bror Hammar! du dricker ju brunn här i torget, om jag inte bedrager mig?

— Jo visst gör jag det — svarade Hammar — och det bekommer mig ganska väl.

— Det fägnar mig ... hör du ... känner du den der unga enkan i svarta sidenklänningen och laxgula sjalen och som åtföljes af sin lilla dotter, en liten engel i grönrutig kjol?

— Henne, som du nyss gick och talte med? — svarade Hammar; — känner du inte henne? ... hur fan kan man på ljusa dagen tala med ett fruntimmer som man inte känner! ... du är dig alltid lik ... Hvem känner inte fru Stifvern, den rika och vackra enkan, som hela garnizonens officerare-korps diffilerar för?

— Hon tappade den här lilla vackra plånboken och jag får be dig vara god och genast lemna den åt henne ... hon gick nyss in i brunnshuset.

— Med mycket nöje, min bror! — genmälte Hammar i det han tog emot plånboken; — men hvarför lemnar du den inte sjelf åt henne?

— Jag har inte tid, jag måste genast bort.

— Hvad fan är det för sällskap? — tillsporde Hammar, som i samma ögonblick tick syn på Slottskanslibetjenterna, hvilka ånyo nalkades Linder; — hvad har du att göra med de der figurerna? ... hvart bär kosan? ... det måtte väl inte ...

[ 48 ]— Bära till söder, menar du ... Jo jo men, min bror! ... vill du hälsa på mig, så är du välkommen!

— Aj för tusand! ... så vandre vi all verldens väg den ene med den andre etcettera etcettera.

— Tack för likpsalmen, bror! ... jag hoppas likväl snart få fira min uppståndelse ... adjö med dig ... uträtta nu ditt ärende och tig med begrafningen!

Derefter svängde sig Linder om och skyndade med stora steg ur alleen. Hans följeslagare följde honom med ben, som den flitiga öfningen gjort outtrötteliga.

Hammar kastade en dyster blick efter sin kamrat och begaf sig derefter in i brunnssalongen.

Fru Stifvern och hennes dotter sutto på ett gungbräde, omgifna af en skara eleganta damer och kavaljerer, hvilka sednare bäddade kring henne en verklig rosenbädd af de skönaste fraser.

Hammar banade sig väg genom den lysande skaran och, framräckande plånboken, gjorde en djup bugning för den sköna damen.

— Min vän Notarien Linder, — sade han, — ber om sin ödmjuka helsning och öfverlemnar genom mig denna plånbok, som frun säkert tappat under promenaden i torget.

En stark purpur flammade öfver de ädla anletsdragen i det hon mottog plånboken.

— Jag får på det förbindligaste tacka, — stammade hon; — men hvar är herr notarien Linder, att jag äfven för honom får uttrycka min erkänsla?

— Ty värr, fick han inte tillfälle att sjelf presentera den hittade skatten, emedan ett högst angeläget göromål påkallade hans närvaro på annat ställe ... derföre bad han mig att ...

— Ach min Gud! — utbrast hon med en ton så dyster, att den väckte de kringståendes uppmärksamhet; — han aflägsnade sig, sade ni ... han gick bort! ... men ... var han ensam när han gick? ... förlåt mig, min herre! ... men jag måste veta om han var ensam.

— Ensam? — mumlade Hammar mycket förlägen, dock mera på sin väns än på sin egen bekostnad; — ensam, min fru? ... er ödmjuke tjenare var den sista som talte med honom.

[ 49 ]— Men var det inga andra? — inföll hon med häftighet; — var det inga andra som åtföljde honom?

— Jo jag tror väl, att det var några ... några bekanta som väntade på honom och med hvilka han ... han måste göra sällskap.

— Ha! jag inser nu allt ... den olycklige! ... det var mycket hederligt handladt ... men ... men mycket illa gjordt! ...

Efter dessa ord uppsteg från gungbrädet den unga enkan och sväfvade med sin dotter ur salen.

De omkringstående, som ingenting af saken begrepo, sågo förvånade och nyfikne på Hammar, och Hammar såg äfven förvånad och nyfiken ut, ty äfven han begrep ingenting.




Den stackars Linder hade nått sitt bedröfliga mål. Kring honom stojade olyckskamraterna under högljudd munterhet, bevittnande att de alla funno sig i sitt öde. Föreställningen af olyckan är oftast bittrare än sjelfva olyckan. Linder tyckte så äfven, och sträckande sig makligt på den torftiga madrassen, beslöt han att bära sitt öde så lugnt som möjligt. Visserligen trädde den mörka bilden af hans framtid då och då inför hans ögon; men när han närmare eftersinnade, att han var i sina bästa år, hade hälsa och förmåga att bli en nyttig menniska i samhället, samt att tusen sinom tusen funnes i vida mer förtviflad belägenhet än hans, ljusnade småningom framtidsbilden och han insomnade snart under de ljufvaste drömmar, som allesammans grupperade sig kring den sköna qvinnan i Carl XIII:s torg.

Han väcktes ur all denna herrlighet af någon som ruskade honom och när han, gnuggande sig i ögonen, yrvaken uppsteg, föllo hans blickar på Hammar.

— Åh! välkommen, bror Hammar! — ropade han; — välkommen! ... hvilken lycklig stjerna har fört dig hit! ... kommer du kanske att såsom stadigvarande gäst förljufva mina ensliga stunder?

— Nej jag tackar så mycket! — svarade Hammar; — det är allenast en fransysk visit jag har det nöjet att göra i dag ... [ 50 ]Jag kommer såsom din befriare och ämnar föra dig ur denna filantropiska boning.

— Hvad säger du!

— Jag säger, att du är fri, att din skuld är betald, att du är den lyckligaste ost i verlden och att du måste bjuda mig på en portion griljeradt lambhufvud på Norges vapen, emedan jag är tom som ett bräckt äggskal.

— Jag är fri och min skuld betald, säger du!

— Jag tycker jag talar temmeligen tydligt, min bror.

— Och hvem har betalt för mig?

— Det kan ju göra dig detsamma ... jag är förbjuden att säga det ... kom nu ... min sann tror jag icke det luktar bräckt salt kött ... jag svälter ihjel, men här har jag ingen lust att frukostera ... se der, tag på dig rocken nu ... der är hatten ... en vacker hatt ... hvar har du köpt den? ... jaså, hos Söderström ... Åh se bror Westerdahl! ... är du här? . . . man sa att du var i Söderköping för att bada ... kunde väl tro, att du inte skulle vara så tokig heller ... Fan besitta, är icke du också här, bror Stark! ... man påstod att du var hos dina anförvandter i Nerike ... vackra anförvandter! ... Nå hur är det, bror Linder! du har svårt för att komma dig i ordning ... nå det har du nu alltid haft ... nå ändtligen ... tjenare go’ herrar! ... svala och rymliga rum ... tjenare! tjenare!

Dermed tog han Linder under armen och snart hade de lemnat qvarteret Ufven huset N:o 74 långt bakom sig.




Vid få gator i Stockholm bo så många resande som vid Norra Smedjegatan. Nästan hvarje hus är till sådant ändamål upplåtet. En nätt våning i hörnet af denna gata och Herkulis backe beboddes af Fru Stifvern, som med sin lilla dotter vid sidan som bäst höll på att spisa sin middag, då kammarjungfrun inträdde, anmälande, att en ung herre väntade i yttre rummet på företräde.

Frun spratt till och sänkte mot talriken ett knifblad spenat, som varit nära att försvinna mellan de skönaste läppar. Hon steg upp och befann sig öga mot öga med sin kavaljer på Carl XIII:s torg nyssförflutne morgon.

[ 51 ]Oförmögen att få fram ett enda ord, störtade Linder fram till hennes fötter och vätte med erkänslans tårar de alabasterhvita händer, som räcktes mot honom.

Förgäfves spelte hon den oskyldiges roll; förgäfves bedyrade hon, att hon med affären icke hade det ringaste att skaffa; förgäfves bad hon honom stiga opp och lät honom medelst tecken förstå, att kammarjungfruns nästipp syntes mellan dörrspringan; — han ville inte släppa hennes händer, han ville inte upphöra att nöta den rika mattan med sina knäskålar, han ville inte och Gud vet hvad han ville!

— Men vill ni då inte se lilla Netta, som längtar så mycket efter er? — afbröt honom den sköna; — vill ni inte göra mig det nöjet och äta middag med oss?

Vare sig nu att lilla Netta eller middagsbjudningen verkade på honom; nog af, han reste sig, medföljde värdinnan till middagsbordet, återsåg lilla Netta, som skrikande sprang emot honom, och fortsatte nu sina känsloutgjutelser under förtärandet af spenat, korteletter, buljong och mandelbakelser med hallonsylt.

Följande dagarna syntes Fru Stifvern och lilla Netta, åtföljde af notarien Linder, ute på gatorna och de besågo tillsammans tafvelgalleriet i Stockholms slott, Sten-Museum och Vettenskaps-Akademiens intressanta samlingar.

Närmare mot hösten sprang Linder kring gatorna, för att se på våningar med kök och nödiga uthus.

En oktobernatt rullade utåt Drottninggatan flera täckvagnar, hvilka stannade utanför ett större hus, hvars första våning var särdeles rikt upplyst. Ur vagnarne stego en brud och en brudgum, arm i arm ledsagande hvarandra uppför den breda trappan. Vidare kommo sex brudtärnor, af hvilka Netta var den minsta och gladaste. Slutligen herr Kongl. Sekter Hammar och en annan herre, båda i hvita handskar, hvita västar och hvita halsdukar.

I den af kronor och lampetter strålande salongen steg herr Hammar fram, höjde ett glas champagne och höll ett längre tal om tomtebolycka, om en lugnad hamn efter stormen, om englars salighet på jorden, om cypressens förvandling till myrtenqvistar och mycket mera sådant som var vackert att höra.

Bruden och brudtärnorna försvunno i ett inre rum, hvars motsatta vägg tycktes helt och hållet vara undangömd af en [ 52 ]ovanligt bred och hög mahognymöbel med de hvitaste örngottskuddar på. Dörrarne tillslötos.

Efter en kort stund utkommo tvenne af brudtärnorna, lemnande åt Hammar och den andre kavaljeren hvar sin kyss och hvar sitt broderade strumpeband.

Hammar höll strumpebandet nära sina ögon och mumlade för sig sjelf: väl broderadt! ... charmant i alla afseenden ... det vackraste broderade strumpeband jag någons insett; ... men hvad tusan är det i alla fall mot den broderade plånboken!


På Divans-Bordet linje2.jpg